Det är nästan komiskt hur snabbt allt kan vända. Hur livet helt oförberett kan byta riktning.

Mitt liv pendlar fram och tillbaka just nu så pass ofta att jag själv inte hinner med att förstå vad som händer.

Det är lite som med slalom... Det är lite svårt att hänga med i svängarna och även fast man vill så går det inte alltid att stå på benen, för ibland varken orkar eller kan man. Ibland ramlar man och förlorar värdefull tid.

Det är värsta är att man ofta är maktlös, det går inte att kontrollera alla situationer. Och när man väl kan det så handlar det om att man måste fatta svåra beslut som får jobbiga konsekvenser. Det blir liksom inte rätt vad man än gör. Man kan inte alltid få som man vill.

Förstår ni ens vad jag menar?

Det är bara det att så fort livet blir sådär förbannat bra och man är så otroligt glad och lycklig så lyckas det alltid gå åt skogen på något vänster. Som att någon tycker att "nej, nu är det slut på det roliga!" och helt plötsligt sitter man där och gråter fast man nyss satt och log.

Mammas kusin Nina och jag satt och pratade för ett tag sedan och helt plötsligt sa hon: "Johanna, du är en känslomänniska precis som jag. Vi har lättare för att känna känslor och bli berörda. Det viktiga är att försöka med att inte pendla så mycket, att inte ha så många höga toppar och djupa dalar. Det är bäst att hitta ett mellanläge och ibland vara lite över det och ibland lite under det. Det tar så mycket energi när humöret gör kraftiga vändningar. Du måste även ta tid för dig själv. Egentid. Att stänga ute världen då och då är jätteviktigt."

Hon har så himla rätt. Ibland, när jag mår bra, är jag nästan euforisk, jag skrattar hela tiden och man märker på mig att jag strålar. När jag inte mår bra kan jag gråta så mycket att tårarna tar slut, jag blir nästintill uttorkad. Allt tar energi ifrån mig och jag påverkas lätt av allt. Det krävs ingen psykolog för att förstå att det är påfrestande för både psyke och kropp.

Det är inte det att jag är svag, utan snarare det att jag bryr mig för mycket om allt och alla. Jag lägger ner så otroligt mycket energi och kärlek. Jag vill inte svika eller såra någon så jag gör allt i min makt för att försöka undvika det. Men det händer ändå ibland, dels för att jag är stressad och halvvirrig (för att det händer så mycket runtomkring mig) och dels för att jag är klantig. Det värsta som finns är att göra någon man bryr sig så sjukt mycket om besviken. Att veta om att man har orsakat någon annan smärta.

Samtidigt vet jag om att jag inte är perfekt. Jag gör misstag precis som alla andra, men det känns som att mina misstag är större än andras. Just för att jag är klantig och lyckas hamna i de konstigaste situationerna. Jag vill inte ha massa drama i mitt liv, jag slipper helst. Hade jag kunnat hade jag levt ett fridfullt liv tillsammans med mina nära och kära. Men nej, livet är inte en dans på rosor, det är komplicerat.

Det skönaste är dock att veta om att Gud alltid ger oss utmaningar som han vet att vi klarar av.

Det är bara att lägga allt i hans händer och lita på att han hjälper mig igenom allt. Det gör det hela lite lättare.

Jag vet att jag bara blir starkare, jag vet att det kommer vara värt det i slutändan.

"Enda gången jag backar är när jag tar sats"

Mobbning är en sak jag har NOLL tolerans för. Att man med flit trycker ner en annan människa.

Jag har aldrig blivit mobbad, men en sak som jag tror att varenda människa har fått höra är kränkningar. Jag har till exempel fått höra att jag är en hora och att jag är dum i huvudet eftersom jag är kristen. Jag har känt mig otillräcklig.

Det är så himla vanligt. Så pass vanligt att vi knappt höjer på ögonbrynet.

Så ska det väl inte vara?

Om jag inte hade varit en sån pass stark tjej hade jag nog tagit mycket skada av allt som har sagts om/till mig. Men för att vara bara 15 år så är jag ovanligt stark. Det är inte många ungdomar som har hittat sig själva än, men jag är oerhört glad att jag har gjort det.

Vi gör ibland saker bara för att tillfredställa andra och för att undvika komplicerade situationer. Vi bryr oss för mycket om vad andra tycker och tänker. Jag försöker att inte slösa tid och energi på idioter, men ibland går det inte att blunda för allt negativt. Om jag har en dålig dag är det svårt att se förbi en elak kommentar. Jag har dock blivit mer och mer van, men det är ju egentligen inte bra. Jag ska inte behöva vara van vid sånt.

Om jag får en elak kommentar på bloggen eller ask så bryr jag mig ungefär lika mycket som Hitler brydde sig om judarna. Inte alls. För vad är sannorlikheten att "hen" faktiskt skulle våga säga samma sak till mig i verkligheten? Det är så fegt att använda sociala medier för att klanka ned på någon annan. Jag brukar ha som tumregel att jag ska våga säga det jag säger på internet även i verkligheten.

Men när någon står framför mig och säger/gör något sårande, då är det svårt att hålla igen. Antingen bränner tårarna bakom ögonlocket eller så blir jag irriterad. Det är svårt att behålla lugnet i stundens hetta. Men även fast jag blir sårad så tar jag inte åt mig. Jag är starkare än så.

Men varför gör vi så lite åt en sån allvarlig grej som mobbning? Jag var med i Friends på min förra skola, men jag kan ju inte direkt säga att vi hjälpte mobboffer och att hela skolan blev en trygg miljö av vår lilla grupp.

Jag tycker att det är så lågt att trycka ner en annan person. Hur kan man då ens somna på natten? Man lär ju vara helt immun mot ett samvete.

Jag tror att det finns vissa som vill verka bättre än andra, som trycker ner för att antingen verka tuffa och bättre eller för att de är avundsjuka.

Jag tycker dock synd om de som mobbar samtidigt som jag tycker oerhört mycket synd om de som blir utsatta för mobbning. Men de som har behov att vara taskiga är ju oftast de som mår sämst. De som inte vet vem de själva är, som har problem hemma eller i skolan och som kanske inte har fått tillräckligt med kärlek under sin uppväxt.

Jag tror dock att mobbningen minskar. Jag känner åtminstone ingen i min omkrets som blir mobbad, men att bli nertryckt av folk med handling och ord förekommer väldigt ofta. Varför?

Kan inte alla bara försöka vara så snälla som möjligt. Acceptera folk för de unika och värdefulla människor de är. Sprida kärlek istället för hat.

(Jag ska sluta innan jag börjar låta som en veteran på manifestationer för hippies...)

Poängen är att oavsett hudfärg, religionstillhörighet, sexuell läggning, storlek, kön, personlighet eller åsikter så är DU värdefull och underbar. Låt inte någon ta ifrån dig det! Möt alla motgångar och negativitet med inställningen att du klarar det. Du är stark.

VARNING! SPOILER ALERT!

Jag vet dock inte vem Red John är, det här är bara teorier.

Jag är, som ni flesta vet, ett stort fan av serien The Mentalist. Varje måndagmorgon slår jag på min dator för att kolla på det senaste avsnittet, då USA ligger några avsnitt före Sverige och någon sida brukar lägga upp det senaste. Vi är nu inne på säsong 6.

Om ni följer serien men inte har sett det senaste avsnittet "The great Red Dragon", sluta läs!

Här ser vi alla de som är misstänkta för att vara Red John. Dock så "försvann" Kirkland som misstänkt i det första avsnittet på säsongen (eftersom han blev dödad av Smith).

En liten catch-up:

Patrick Jane fick reda på av ett av alla RJs offer (innan hon dog) att RJ hade en tatuering i form av tre prickar på vänster axel. Så Patrick Jane samlade ihop alla de 6 misstänkta i hans hus för att kolla vem av de som hade en tauering. Det visade sig att Thomas McAllister, Gale Bertram och Reede Smith hade en sådan tatuering, inte riktigt vad PJ hade förväntat sig.

Han ber de tre att ställa sig mot väggen och sen exploderar hela huset.

De överlevande: PJ, Bertram och Smith.

De andra "dog". Helt ologiskt med tanke på att Thomas McAllister stod tillsammans med de tre som överlevde...

Listan är alltså nere i två misstänkta. Man lyckas få tag på Smith, så Lisbon och PJ förhör honom. I det förhöret får man reda på mycket mer om vad "Tiger Tiger" och tatueringen betyder.

Det finns en hemlig organisation inom polisen. Den organisationen hjälper poliser med "dirty-laundry". Smith hade ett knarkproblem som ledde till att han skjöt ihjäl en 12-årig flicka för många år sedan. Han höll på att bli fälld då han blev inbjuden i den här organisationen. Helt plötsligt försvann alla anklagelser mot honom och han hade ryggen fri.

Om någon i gruppen blir tillsagd att utföra något eller vara med i ett uppdrag, kan man inte säga nej.

Smith vet om att Red John är med i gruppen som kallas för "The Blake Association", där "Tiger Tiger" är kodordet:

Jag tror verkligen inte att det är Smith. Han spelar(spelade??) på den onda-sidan, men han är inte Red John.

Angående Bertram:

Jane sa i slutet av det senaste avsnittet i en presskonferans att Bertram var Red John.

1. I trailern till det kommande avsnittet får man höra RJ säga "The game is over, and I won" till PJ. Om Bertram är RJ skulle inte allt vara över då PJ har berättat för hela världen hur det ligger till.

2. Jag tror att PJ säger att Bertram är RJ så att han ska få den riktiga RJ för sig själv. Alltså använder han Bertram som lockbete för polisen.

3. Det är alldeles för uppenbart att vi ska tro att Bertram är Red John.

Jag tror att, precis som Smith, så spelar Bertram på den onda-sidan (eftersom han i det senaste avsnittet försökte döda PJ). Jag tror att han tror att PJ tror att han är RJ, och därför kallar till en träff. Möjligtvis i kyrkan där det senaste avsnittet slutade? Det kan även vara så att Bertram ville att Lisbon skulle upptäcka att Bertram försökte döda PJ?

Men PJ vet att Bertram ljuger.

Jag tror att den riktiga RJ har bakhåll och befinner sig på samma plats, väl gömd.

Det kommer bli en jakt av något slag och PJ kommer att döda någon, frågan är vem?

Att resten av de misstänkta är döda tror jag inte ett dugg på.

Jag vill att Partridge eller Haffner ska vara RJ.

Cho undersökte dock Partridge döda kropp i det senaste avsnittet, så min önskan verkar inte kunna gå i uppfyllelse...

Cho skickade en bild på Partridge vänstra axel till Lisbon där man kunde se att någon skurit bort en bit av den, då det förmodligen kunde synas en tatuering där.

Jag tror att Partridge var med i The Blake Association men av någon anledning ville ta sig ur. Han blev då dödad för att han visste för mycket. Precis innan han dör viskar han "Tiger Tiger" till Lisbon, förmodligen i förhoppning om att hon ska förstå att det är en ledtråd till Red John.

När det kommer till Ray Haffner så är han en av de huvudmisstänkta (enligt mig). I en scen med Lisbon för ett tag sedan att han visste om några tusen människor som skulle säga att PJ var svårhanterad. Ursäkta, men sa inte Smith i förhöret att det kanske var några tusen människor med i The Blake Association?

Plus att Haffner alltid har haft en grej för Lisbon, vilket kan förklara varför RJ inte dödade henne när han hade chansen.

Han har även jobbat med "Visualize" (en sekt ledd av Brett Stiles) vilket RJ tydligen också ska ha gjort.

När folk som har mött Red John har beskrivit honom har de sagt:

Han visslar bra

Har någon slags fobi

Är lik PJ

Är medelålders

Kort, rakt hår

Normal kroppstyp

"Len" röst

Manipulerande

Guess what? Allt stämmer in på Partridge, Haffner OCH Kirkland.

En tjej har även sagt att hon är förvånad över att att PJ och RJ inte blev vänner på en gång när de skakade hand.

Det tycker jag är en ganska intressant ledtråd!

Här är en teori om hur allt ligger till med Red John:

So let's just make things clear about Bob Kirkland's twin, Michael. 

What makes him a good Red John, from the producers' point of view:
- He would be an awesome excuse for "not deceiving" the viewers about the list of 7 while having a plot twist. His face was there all the time.
- In spite of not having any horns or nails on his face like Timothy Carter said, there's something creepy about him. Besides him, the only one who's creepy is Partridge...HOWEVER, while Partridge definitely does not, Kirkland looks exactly as smart and arrogant as Jane. In the same way. And this is what they were looking for, when they say Red John and Patrick are similar in many ways;
- His first appearance, as well as everything he does after that, is clearly displayed as something important to the plot, like they want the general public to take him into account so they don't think it's out the blue. They even play a creepy song when we see him for the first time (besides the flashback), at Lisbon's office; 
- We need a story. We need a reason. He can't just be Red John because he was born evil. And the Kirkland brothers are the only ones who have already had their motives exposed on the series. If they let Red John's story to be fully revealed after they catch him, with no flashbacks, things that were there all along, it'll look damn sloppy;
- Bruno said that Red John was there from the very beginning, and that's what makes people believe that it's not him. Do you remember episode 5x05 Red Dawn? It's from when Jane first joined the CBI, years ago. And who's there? Kirkland. And he was up to something.

What makes Michael Kirkland the best Red John we could possibly get
(even if it turns out he's not the one)

- As I've said, he has motive.
We all know Red John was a member of Visualize.
Visualize is known for "saving" people from drug and alcohol abuse.
Bob said everything to Jane before he died:
His father was a drunk. He used to hit him, his brother and his mother.
His mother killed herself  'cause she couldn't take it anymore. With a razorblade.
It is common knowledge that serial killers get ther M.O.s from a traumatic experience. So, the mother and the razorblade can be the answers to these questions:
Why does he kill women?
Why does he like to cut them open?
Also, Bob said that his brother went for the bottle after his father drank himself to death. And this is why he joined Visualize. 
Bob never really found his brother. He just felt his brother was dead. 
- The quotes "Have you seen me before? Are you sure?" to Jason Lennon, before killing him, and "Do you recognize me?" to Panzer aren't there for no reason. Michael Kirkland could have used his brothers' ID. We don't even know if it was Michael or Bob with Jason Lennon.
- In episode 6x01, we know that Red John was the one to abduct Lisbon. With a taser. We also know for sure that Kirkland abducted Panzer. With a taser.
- Why is Red John so hard to catch? So hard to ID? Probably because he does not lead a social life. Like he's presumed dead. And he sure as hell doesn't have a job, like the guys on the list.
- Don't you think the Timothy Carter story needed a little more explanation? Why did he pretend he was Red John? Of course, because Red John told him to. But I don't believe this was the only time. I believe Timothy Carter used to play Red John whenever he needed to meet someone in person, so they couldn't ID him (as he is presumed dead) or frame his brother.
- Let's not forget the pine, guys. Rosalind Harker said Red John smelled like pine. Michael Kirkland (yes, Michael, not Bob) owns a farm surrounded by pines.
- The carnival thing. Jane grew up like that. He didn't have a place to call home. And so did the Kirkland Brothers. Bob said they used to move in and out, all the time. Maybe that's the connection between him and the happy memory?
- The guy whistling in the hallway in 6x07, while Jane is questioning the cop, looks like a Kirkland.
- The voice matches perfectly, mainly in 6x01, when he answers Teresa's phone.
- C'mon, guys, that bloody poem has to mean something, right? 
"What immortal hand or eye 
Could frame thy fearful symmetry? "
Symmetry. Twins. The good one and the evil one.

When Jane drops his teacup, it looks like he remembered something. Framing Bertram was obviously a strategy to distract people or to draw Red John's attention, and Reed can't possibly be him. Jane has another theory going now.

AAHHH!!! Sjukt spännande!!

Tror ni att det är någon i teamet som spelar för RJ? Jag har trott det länge, men nu känns det inte som det. Jag tror dock att det kommer hända något med teamet, kanske att någon av dem dör? Typ Rigsby...

Hur som haver ska det bli skönt att avsluta kapitlet! Jag har följt serien sen den började och har haft hundra olika teorier på vem RJ kan vara haha.

Jag kan knappt beskriva hur taggad jag är till nästa avsnitt!

Btw, bara jag som la märke till duvan i trailern?? Vem är livrädd för duvur? Sheriffen Thomas McAllister...

Till sist, kommer ni ihåg Teresas dröm hon hade i början av säsongen när hon låg på sjukhuset? Kan det har något med saken att göra?

Bilder vi möts av dagligen...

Något jag tycker är tragiskt är att samhället blir mer och mer accepterande när det gäller just nakenhet. Jag personligen bryr mig om min kropp och vill inte att hela världen ska kunna beskriva hur den ser ut utan kläder. Jag har inget behov av att trippa runt i urringat och kortkort. Missförstå mig inte, jag har inget emot att vara sexig, bara det är på ett smakfullt och moget sett.

Något som verkligen sårar mig är att det i princip bara är tjejer/kvinnor som viker ut sig.

Miley Cyrus, Rihanna, Nicki Minaj, Kesha, Beyoncé, Lady Gaga, Megan Fox, Vanessa Hudgens, Kim Kardashian, Paris Hilton, Lindsey Lohan, Sofia Vergara, Anne Hathaway, Scarlett Johansson, Emma Watson, Jessica Simpson och Britney Spears.

Och det var bara några jag började tänka på just nu.

Alla de här kändisarna har massa fans som ser upp till dem.

Jag vet hur det känns att leva med extrema skönhetsideal, men jag har ingen aning om hur är att ha en ständig press på sig att klä av sig. För dessa kändisar är underklädesfotograferingar vardagsmat.

När jag tittar på musikvideon till Blurred Lines eller Talk Dirty blir jag besviken. Budskapen och framförandet av låtarna är så kvinnoförnedrande så att jag inte finner ord. Men ändå kollar vi på videorna, lyssnar på låtarna och tycker om dem. Jag gör också det.

Det finns många som tycker synd om dessa kvinnor. Jag har en lite delad åsikt. Det är hur synd som helst att världen är så messed up att kvinnor bara duger i underkläder, men samtidigt har man oftast ett val. Alla har inte det, men Miley Cyrus och bakgrundsdansarna på EMA har det. De skulle kunna vägra sex-hysterin. Det sjuka är bara att man skulle hitta andra som var villiga att göra det och samtidigt även kanske också dra allt ett steg längre. För det är precis så det fungerar. Det gäller att hänga med när någon slänger av sig ännu ett plagg, för då måste man själv göra det nästa gång för att inte halka efter.

Vi har blivit så vana vid att allt och alla anspelar på sex att vi nog inte riktigt märker själva hur vanligt det är. Lilla oskyldiga tidigare disney-stjärnan Selena gomez har ju släppt en låt som heter Come And Get It, och vad handlar den om egentligen??

Om jag blir känd vill jag att det ska vara för något annat än att jag kan ta av mig kläderna...

Jag värdesätter mig själv och min kropp alldeles för mycket för att kunna sjunka till en sån nivå.

Tänk om vi levde på den tiden då man bara tog av sig kläderna inför den man älskade... Tekniken går framåt men människors intelligens verka leka kurragöma allt mer ofta nuförtiden.

Undra om Marilyn Monroe visste vad hon satte grunden till?

Alla är rädda för något, ingen är orädd. Fast de flesta är bara rädda när de blir satta i en viss situation som kanske mitt i en tsunami eller om de blev jagade av en seriemördare. Det påverkar alltså inte deras vardag, utan de blir bara rädda när det är ”relevant”.

Sen finns det de som har fobier.

Om du tar en rädsla och multiplicerar den med 528, då har du en fobi. Så är det i alla fall i min situation. Jag har en fobi för ormar. Jag kan varken se en tecknad orm, en orm på tv eller en orm i verkligheten. Jag kan knappt vara i samma rum som en orm i tyg, gummi eller plast. Min fobi påverkar mig vart jag än är, till och med i drömmar. Varje gång jag drömmer om ormar vaknar jag upp svettig, panikslagen och lika utvilad som om jag inte hade sovit alls.

Det jag har märkt med en sådan kraftig fobi är att folk utan en fobi inte har någon förståelse för hur det är att leva med att nästan ständigt vara extremt rädd.  De kan relatera till hur det är att vara rädd, men där tar det stopp. Jag vet inte hur många gånger folk har försökt skrämma mig och det hela har slutat med att jag har brutit ihop. Då står de där helt förbryllade och förstår inte vad som hände, för ”det var ju inte illa menat”.

Jag tycker att det är bra att vi i skolan har jobbat med olika rädslor och fobier och att vi har fått det noga förklarat för oss vad skillnaden är mellan dem. Det är också skönt att veta om att jag inte är ensam med att ha en fobi. Missförstå mig inte, jag skulle inte ens önska min värsta fiende en fobi. Om jag fick bestämma skulle de inte ens finnas, men nu finns fobier och då känns det bra att jag inte är den enda som blivit drabbad.

Det förekommer ofta att man som barn får en rädsla som sedan följer med upp i vuxen ålder och möjligtvis utvecklas till en fobi, om man inte tar hand om det i tid. Därför tycker jag att man som förälder ska ta sitt barns rädsla på allvar och försöka med att bota den genom att ha ett öppet samtal om ämnet.

Jag hade önskat att någon tog mig på allvar när jag var liten och sa att jag var livrädd för ormar. Men jag har alltid varit lite av en drama-queen och varit väldigt modig av mig, så om det var någon som inte skulle ha tagits på allvar så var det nog jag.

Jag skulle vilja bli av med min fobi, men jag vill inte behöva arbeta bort den just för att jag vet hur smärtsamt det kommer att vara. Jag vet dock att den dagen jag får för mig att ta tag i det så ställer säkert min lillasyster upp och hjälper till. Hennes stora intresse råkar vara just kräldjur, speciellt ormar…

Bitchig och bossig. Det tycker nog säkert hälften av min klass att jag är idag... Vi har ju ett projekt vi ska jobba med den närmsta veckan och då jobbar vi i grupper. Grupparbeten funkar aldrig som de ska. Jag har aldrig varit med i ett grupparbete på mer än 3 pers där det har varit bra. Där alla har jobbat och bidragit med sitt strå till stacken. Det är alltid några som inte bryr sig och glider på en räkmacka, det finns alltid några som gör det de blir tillsagda lite halvdant och sen finns det de som får göra 92% av arbetet (jag).

Nu säger inte jag att jag får sköta aaaallt själv, men jag är en av de få som faktiskt fokuserar och gör det vi ska. Och jag tycker inte ens att det är kul. Jag vet inte ens varför jag envisas med att få den här dumma redovisningen bra? Jag vill bara bli klar med skiten...

Allt är mammas fel.

Hon är anledningen till varför jag blir som Obama så fort det är dags för grupparbeten.

Jag bryr mig alldeles för mycket ibland, men det är väl också därför jag har blivit välsignad med så fina saker i livet? Jag har trots allt fått t.ex bra betyg och starka relationer just för att jag har kämpat.

Och ledar-gåvan är inget jag ser ner på, den är jättebra att ha, fast ibland kan det bli jobbigt att vara stark när man mest bara vill sitta i ett hörn och grina. Men om man inte gör saker själv blir det inte som man vill ha det, så när det är tungt gäller det att ta ett djupt andetag, bita ihop och fortsätta.

Och jag vet inte om det är för att mitt tålamod idag är på gränsen till att vara helt tömt, men vore det inte skönt att ha ö-råd i klassen lite då och då??

En av de som gör att jag klarar av livet <3