Okej, så, vem är då jag? Jag är Johannas vapendragare, bästa vän, själsfrände, livskamrat och största idol! Nej men, skämt åsido. Jag är Mathilda. Född 97' i staden Västerås och numera bosatt i den lilla byn Kolbäck. Trivs jag? Njaee. Funkar det? Jodå. Jag är överlag ganska knepig. Svår, som vissa brukar säga. Men vad gör väl det, tänk om alla var lätta att förstå sig på? Hur kul skulle det vara då egentligen?

Okej så nu när vi fått formaliteterna avklarade (jag skriver faktiskt här för att få ut något viktigt) så kanske jag borde sätta igång!

Okej, så kärlek. Om någon hade frågat mig för ett år sen vilka tre ord jag skulle använda för att definiera kärlek så skulle jag antagligen använt orden "vackert" "underbart" och "fantastiskt". Om någon frågat mig igen ett halvår efter det hade jag nog sagt typ "smärtsamt" "fruktansvärt" och "svårt". Om någon skulle fråga mig nu skulle jag svara att jag inte vet. För jag vet inte. Jag har ingen som helst aning. Hur beskriver man något som är helt fantastiskt men samtidigt så himla smärtsamt?

Det finns en kille. En kille jag förmodligen helt seriöst skulle ha hoppat framför ett tåg för. Som jag skulle offrat allt för, för någon vecka sen. Och det är så himla dumt. Man kan inte lägga all sin kärlek och lycka i någon annans händer. Man kan inte hänga upp sig på någon eller något. Och det är det jag har gjort fel. Jag lägger all min kärlek i andra människors händer. All min lycka överlåter jag till andra för jag är så himla rädd för att sätta mig ner och deala med den själv. Att låta mig själv ta hand om alla känslor. Jag vågar inte för jag är så himla rädd för att ha sönder mig själv. Och jag tror att många fler än jag är såhär. Men, det MÅSTE bli ändring på det nu. ALLA måste börja förstå att man klarar sig bra på egen hand. Att man inte dör om man inte har någon där. Att man ALDRIG är ensam. 

Jag vet hur ont det gör när man får hjärtat krossat. När det känns som om någon sliter ut det ur bröstet på en, slänger det hårt som f*n i marken och sen hoppar på det med all sin tyngd. DET GÖR ONT! Det gör så förbannat satans jäkla skitont och det känns som om man är ensamast i världen. Att man är trasig och aldrig kommer bli hel igen. Men det är inte sant. Det låter så sjukligt tamt och fånigt att säga men det BLIR bättre! Det blir alltid bättre. Alltid.

När man varit "på g" eller "halvt om halvt tillsammans" (som jag hellre säger eftersom på g låter så sjukt oseriöst) med någon och sen bara försvinner allt. När han eller hon bara walks out your life och det känns som om man blir lämnad med alla känslor på en gång. Det känns som om personen inte ens försökt. Inte ens VILL försöka. Som om man blivit utnyttjad. Då är det viktigt att komma ihåg att ju mer man ältar något, desto ondare gör det. Jag menar VERKLIGEN inte att man bara ska gå vidare och släppa allt. ABSOLUT inte, för det enda som händer då är att man efter några månader eller år hittar den här lådan man begravt alla dumma ångestkänslor i och helvete, då gör det ont. Så vad ni än gör, gör INTE så. Ta hand om det, ha ont ett tag men BEGRAV er inte i det. Fastna inte i sorgen eller sveket. Spekulera inte vad som gick fel, för det kommer antagligen bara sluta med att du börjar lägga skulden på dig själv och det är också fel för så länge du varit dig själv, inte varit oärlig mot personen och bara varit ditt absolut bästa jag hela tiden så har du inte gjort något fel. Då var ni helt enkelt inte ämnade för varandra, tyvärr.

Men vet ni vad? En dag kommer någon att vandra in i er värld, ge er all sin kärlek och DÅ, då kommer ni förstå varför det inte funkat med någon annan. Då kommer alla dessa hjärtekross och ångestfyllda nätter kännas så långt, långt borta att du inte ens förstår varför det gjorde så ont från början. Du kommer att hitta någon att älska och som älskar dig. Du kommer få leva med någon som älskar dig högt och lågt. Någon som för dig är den absolut vackraste människan i världen. Någon som skulle dö för dig. Och det kommer vara värt väntan. Det kommer vara värt allt.

Livet är som en bergochdalbana. Ibland går det bara rakt upp och sen svischar du ner med en sån fart att det tar luften ur dig. Och du kommer hitta någon att sitta bredvid i vagnen. Som kommer hålla dig i handen när det går utför. Någon som kommer fånga dig när du faller. Någon som skulle göra allt för dig. Och det är du värd.

Okej, så nu när jag spekulerat i det här med kärlek ett tag, vilka tre ord skulle jag då använda? Jag skulle använda "svårt" "oslagbart" och "oändligt". För det är väl så äkta kärlek ska vara? Oändlig.

/M

(Det skulle inte skada om ni ville kika in hos mig också, puss på er fina! KLICKA HÄR)

Ett citat från min väldigt kloka vän Trissan som var hemma hos mig tidigare idag.

Vi satt och pratade om allt mellan himmel och jord (precis som två tjejkompisar gör när de inte träffats på ett tag). Livet, teater, fester, plugg och killar.

Och det där med killar alltså...

Jag faller för charmiga killar. Faller lätt.

Men genomcharmiga och totaltrevliga killar verkar inte existera. Fullt förståeligt dock (då man inte alltid är i sitt esse och på topp), men de allra charmigaste killarna verkar förändras helt när man lär känna dem ordentligt. De blir liksom inte bara mindre charmiga i vissa situationer utan de blir komplett o-charmiga. De blir svin helt enkelt.

Och självklart bara när man är ensamma så ingen annan ser denna negativa egenskap...

En annan sak jag också tänkt på är att de flesta tjejer har nog mer empati än vad de flesta killar har. Kanske på grund av att vi över lag är känsligare?

Iaf så tror jag att killar har väldigt lite förståelse för hur tjejer tänker och agerar ibland och att de är därför de tycker att vi är så himla komplicerade. Och de tycker att de själva är hur enkla som helst för de vet ju anledningen till varför de agerar på olika sätt. Och sen tror jag också att killar allmänt bryr sig mindre om det mesta...

Men jag tror att en människa blir "komplicerad" när man inte har satt sig in ordentligt i situationen hen är i. När man inte riktigt har förståelse eller empati. Och eftersom att de finns de som sällan pratar om hur de mår och tänker så blir de "komplicerade" i våra ögon för att vi inte förstår.

Jag har på sistone stött på några killar som jag verkligen inte förstår mig på. Som jag tycker är mer komplicerade än de allra flesta tjejer.

Antingen är det för att de agerar utan att tänka eller så är det för att jag inte förstår deras sätt att tänka på. Jag skulle säga att båda är ungefär lika sannorlika. Möjligtvis en blandning av båda?

I vilket fall som helst så skulle jag vilja uppmuntra er till att sätta er ner och försöka prata med någon ni har lite svårt för. Det är väldigt givande och kan öppna dörrar i bådas liv (åh vad politiskt poetiskt det där lät). Och man blir alltid glad och stolt över att kunna få hjälpa någon. Att ha en positiv inverkan i någons liv.

Sen är det här inte ett inlägg där jag drar alla över en kam. Jag tänker oerhört allmänt och av egna erfarenheter när jag skriver det här.

Och tro mig killar, jag vet hur komplicerade vi tjejer kan vara. Vi överanalyserar, har humörsvängningar, är dryga, är tidsoptimister...

Men ni kan vara minst lika komplicerade.

Just sayin.

Det är ditt fel, fattar du det?

Du har förstört en människa som älskar dig.

Du har tagit mig för givet. Behandlat mig illa. Skrattat åt mig. Skämts för mig.

Vad jag än gör är det fel. Vad jag än säger tabu-stämplar du.

Jag har pendlat mellan dina lögner. Har behövt stått ut med dina okontrollbara känslor.

Men jag har inte lämnat dig.

Har aldrig gett upp.

Aldrig släppt tanken på att det skulle kunna vara vi.

Du och jag.

Men jag orkar inte längre.

Orkar inte låtsas som att jag mår bra av det här.

Jag saknar den du var förut.

Då när allt var bra.

När det var du och jag.

Men jag är trött på att kämpa för något som haft sitt bäst-före-datum för länge sen.

Du behöver inte mig.

Har aldrig gjort.

Det du vill är inte vad jag vill.

Men det spelar ingen roll nu.

Du vann.

Grattis.

Det största misstaget jag gjort med min sömn är att jag har lyssnat på vad andra säger om hur man bör hantera den. Det är idiotiskt. Sömnen är individuellt och det är DU bäst som vet hur du ska hantera den.

Jag har kommit fram till att jag mår bäst när jag sover absolut max 7 timmar per natt. Det är dock ganska ovanligt att man klarar sig på så "lite" sömn. Faktum är att bara ca 5% av befolkningen gör det.

Man får ju ofta höra att man som ungdom bör sova runt 9 timmar per natt, men det funkar verkligen inte för mig.

När jag gick i 7:an kunde jag ibland somna vid 3 på natten. Det var dumt. Men jag var fortfarande piggare på dagarna då än om jag sov 8-9 timmar.

Grejen är att om jag har sovit 6 timmar och det är morgon så vaknar jag automatiskt. Jag är inte superpigg, men jag är mycket piggare då än om jag skulle somna om och vakna senare.

(Efter en noga uträkning sover jag alltså i 5 sömncyklar)

Sömn har också lite med generna att göra. Där har jag fått mammas gener. Min morfar och mina morbröder är, som jag, väldigt kvällspigga medan mina släktingar på pappas sida är oerhört morgonpigga.

Men för mig är det naturligt att vara vaken sent, jag skulle till och med vilja påstå att jag mår som bäst på kvällen.

Det viktigaste är att du vet vad som funkar för dig. Jag har till exempel inga problem alls med att hälla i mig några koppar te innan läggdags även fast de flesta undviker te/kaffe på kvällen på grund av svårigheter med sömnen.

Men det är viktigt med sömn, underskatta aldrig den. De är då hjärnan bearbetar allt som hänt under dagen och kroppen återhämtar sig. 

Jag med 6 timmars sömn:

Mindre sötsug

Gladare humör (framförallt färre humörsvängningar)

Mindre stressad

Nästan aldrig hungrig (äter dock ändå såklart)

Mer vaken tid (får mer saker gjort)

Ökad kreativitet

Jag sover bäst:

När jag motionerat under dagen.

I ett mörkt och ganska svalt rum.

Själv.

Facts:

Jag somnar lätt till musik.

Jag brukar ibland ta powernaps under dagen.

Jag struntar totalt i vissa "regler". Om jag ätit något nära inpå läggdags eller sitter med datorn i sängen till sent på kvällen påverkar det mig inte ett dugg.

Och ja, det är väl självklart att jag sover längre på helger. Då handlar det ibland om upp till 12 timmar. (Men jag är dock betydligt segare då)

Fast de senaste helgerna har jag varit klarvaken vid 9...

I början sa du saker du visste att jag ville höra.

Du fick mig att smälta.

Fick mig att lita på dig.

Fick mig att älska dig.

Men istället för att fånga mig när jag föll så lät du mig krascha till marken.

Du lämnade mig.

Svek mig.

Sen kommer du tillbaka.

Räcker ut din hand och tror att du har tillräckligt med förtroende för att jag ska låta dig dra upp mig.

Men vet du vad?

Jag kan resa mig upp utan din hjälp.

Jag behöver inte dig för att överleva.

Behöver inte dig för att andas.

Behöver inte dig för att må bra och känna mig älskad.

Jag må ta små, försiktiga och vacklande steg, men jag rör mig framåt och står på benen nu.

Utan dig.

Today, many will awaken with a fresh sense of inspiration. Many will open their eyes to the beauty that surrounds them. Many will choose to leave the ghost of yesterday behind and seize the immeasurable power of today. Many will break through the barriers of the past by looking at the blessings of the present. For many the burden of self doubt and insecurity will be lifted by the security and confidence of empowerment. Today, many will rise above their believed limitations and make contact with their powerful innate strength. Many will choose to live free of conditions and rules governing their own happiness. Many will find abundance in simplicity. Many will be confronted by difficult moral choices and they will choose to do what is right instead of what is beneficial. Many will decide to no longer sit back with a victim mentality, but to take charge of their lives and make positive changes. Many will take the action necessary to make a difference.

Why not you?