Nu är det snart dags för er 9:or att göra ert preliminära val till gymnasiet. Jag vet hur svårt/läskigt det kan vara och tänkte därför berätta min erfarenhet av det hela.

Jag visste redan sen lekis att jag ville bli skådespelerska, så redan ett par år innan 9:an hade jag bestämt att jag skulle söka till Teaterlinjen på Carlforsska i Västerås. Dock är det väldigt ovanligt att veta exakt vad man vill bli i 9:an. Det är därför det finns breda utbildningar så som Samhällsprogrammet eller Naturkunskapsprogrammet. Om man väljer Samhäll är det mycket Svenska, SO och Språk, medan Naturkuskap är mer inriktat på NO och matte.

Att välja ett högskoleförberedande program är något jag rekommenderar. Det betyder att du direkt efter gymnasiet är berättigad till att läsa vidare på universitet eller högskola utan att behöva läsa in extra kurser.

Ni kommer att få möjlighet att gå på öppet hus på olika gymnasieskolor. Mitt tips är att göra det och känna in skolan då det är viktigt att du trivs på en plats där du ska spendera 3 år av ditt liv. Du kan även då passa på att prata med lärare och elever och fråga ut dem så mycket som det bara går.

Det bästa med gymnasiet är att du är fri att välja precis vad du vill, helt efter ditt eget intresse. Välj något som DU tycker är intressant, inte som föräldrarna, din mormor eller kompis tycker att du ska välja.

Om du på högstadiet har läst ett extra språk så är det bra om du fortsätter med det på gymnasiet (om du får chansen och om du orkar), det ger bra meritpoäng.

Jag går på Carlforsska (ligger vid Arosvallen och Högskolan). I byggnaden där jag befinner mig dagligen går även alla andra som valt ett Estetiskt program (teater, dans, musik, bild/formgivning och estetik/media). Jag har alltså i princip bara en uppfattning om hur det är just i den byggnaden då Carlforsska är väldigt stort. Jag älskar allt som har att göra med min linje. Klassen är helt underbar, lärarna är okej och alla andra estetare är supersnälla. Det är inte så mycket plugg, om man nu inte väljer att läsa till ett språk. Då kan det bli lite mycket. Men det ligger ett helt annat ansvar på axlarna om man jämför med hur det var på högstadiet, så var beredda på det.

Det jag har hört från andra som t.ex går Samhäll på Carlforsska är att det inte är lika bra.

Maten är heller inte så bra på Carlforsska.

Om jag inte hade valt Teater hade jag nog valt Samhäll med någon rolig inriktning.

Intagningspoäng är inget ni behöver oroa er över. Om man betygsmässigt ligger medelmåttigt till så kommer man nästan garanterat in på vad man än söker. Det krävs oftast inte så höga poäng.

Här är några sidor ni kan besöka och göra tester på vilka linjer som passar er bäst:

www.detordnarsig.se

www.saco.se/Utbildning--karriar/Infor-hogskolevalet/vad-passar-jag-som/

allastudier.se/artiklar/734-test-vilket-gymnasieprogram-passar-dig/

www.gymnasieguiden.se

Lycka till!

Vart man än vänder sig om är det stora samtalsämnet Miley Cyrus. Alla verkar ha en varsin åsikt om vad som försiggår och hur hon borde leva sitt liv.

För er som har levt under en sten de närmsta månaderna kan jag väl sammanfatta lite kort vad som har hänt:

1.     Hon började experimentera med droger och klä sig ”vågat och utmanande”. Om man slår upp kortkort i en ordbok skulle man se en bild på henne…

2.     Hon släppte musikvideon till ”We can’t stop”. Låten handlar om att festa, leva livet och att strunta i vad andra säger och tycker. I videon ligger hon i sängen med väldigt lite kläder, hon twerkar (googla om ni inte vet vad det är) arslet av sig och smiskar lite random folk.

3.     Hon uppträdde på VMA (en av de största musikgalorna i USA) i underkläder samtidigt som hon juckade mot en mans skrev, dansade ”porrigt” och smiskade lite mer rumpor.

4.     Hon släppte musikvideon till hennes nya låt ”Wrecking ball” där hon i vissa scener är naken.

Så, nu är ni lite mer insatta. Jag har följt Miley sen hennes första program på disney channel 2006. Jag har alltid sett upp till henne för att hon vågar vara sig själv.

Helt ärligt, jag vet inte vad jag tycker nu. Det är så enkelt att döma folk, att tycka och tänka hur andra ska sköta sitt liv. Jag känner inte Miley personligen, jag vet inte exakt vad hon går igenom. Hennes föräldrars skilsmässa tog hårt på henne och Miley och hennes fästman meddelade i måndags att det har gått skilda vägar.

Jag har aldrig varit ett fan av att klä sig lättklätt. Enligt mig är det ett tecken på att vara ganska desperat. Jag gillade inte hennes framträdande på VMA. Allt var för mycket och det lämnade inget åt fantasin.

Men jag vet ju också varför hon gör det här. Hon vill klippa navelsträngen från disney och bli en egen artist. Det är inte lätt att göra en sån övergång, speciellt inte genom att samtidigt försöka hålla kvar sina gamla fans.

Jag gillar inte alla Mileys beslut. Att röka på och lägga ut klipp på youtube där man är naken är inte det jag skulle uppmana andra till att göra.

Men jag har ändå respekt för henne. Hon tänker åtminstone igenom det hon gör och står för det.

Hennes musikvideo till Wrecking Ball tycker jag faktiskt om. Där ligger inte fokus på att försöka vara sexig, utan hon försöker förmedla en sårbar och rå känsla. Sen kan man ju diskutera om man kan göra samma sak med kläder på. Men texten och tanken är bra.

Jag tycker dock att det är synd att en sån stor talang som Miley ska behöva gå den här vägen, likt så många andra. ”Man lär av sina misstag” – sant. Men man kan också lära av andras misstag.

Jag är rädd för att om 10 år, när hon kanske har en egen familj, att hon ska ångra det hon gör nu. Jag är nyfiken på hur hon kommer att uppfostra sina barn. Vad kommer hon att tillåta? Om hon vore mitt barn hade jag satt stopp för länge sen. Men hon är vuxen och har rätten att göra nästan precis vad hon vill.

Miley är en smart tjej, vi ska inte underskatta henne. Hon är även en stark tjej som vågar gå mot strömmen i många lägen. Hon sätter upp mål och tar sig dit, hon ger inte upp.

Jag hoppas att hon omringar sig med bra människor som vill hennes bästa. Som finns där för att stötta henne.

Jag kommer nog alltid att vara ett fan, inte hennes största, men jag kommer att stötta henne. Inte för att jag tycker att det hon gör är bra, utan för att jag tycker att hon är bra. Hon har talang.

Till sist, döm inte folk. Du vet aldrig vad de går igenom och tvingas tackla varje dag.

Satt på tåget hem i förrgår och helt plötsligt slog det mig att jag har blivit så himla stor! Jag går på gymnasiet, reser till en annan stad själv nästan varje dag och jag tar stort ansvar för b.la mina studier, min ekonomi och mina relationer till andra. Jag sköter mig själv och gör mina egna val.

Det här sommarlovet har jag växt och mognat rejält! Jag har inte blivit en annan människa, utan har bara blivit en bättre version av mig själv. Jag har blivit starkare och har lärt mig oerhört mycket från både mina egna och andras misstag/felsteg. Jag menar, det här sommarlovet har jag hunnit med att bli dumpad av en pojkvän och att min allra bästa vän sedan 9 år tillbaka sa upp kontakten med mig. Två människor som stod väldigt nära mig försvann helt plötsligt och kvar där stod jag. Dock inte ensam eftersom att jag har underbara människor runt mig som jag kan luta mig mot när det stormar. Jag har lärt mig att omringa mig med människor som jag skulle kunna ringa mitt i natten ifall jag skulle behöva prata ut. För så är jag mot mina vänner. Om en vän till mig skulle vilja låna en axel att gråta på eller behöva ventilera och lätta på hjärtat så skulle jag hoppa upp på cykeln och åka hem till "hen" även om klockan så vore 04.00 Det är viktigt att ha relationer där båda anstränger sig för att saker ska fungera.
Jag har även hittat mig själv under den här sommaren. Inte för att jag var "borta" i våras, men jag vet mer vem jag är nu. Jag har märkt egenskaper hos mig själv som jag vill utveckla och jag har hittat en balans i mitt liv genom att prioritera rätt.
Allt känns bara så himla bra!
Sen så råkade jag ju i och för sig ha en dålig dag igår, men det är liksom EN dålig dag. Numera kommer det aldrig två på raken. Det tillåter jag inte, för det är inte okej att något negativt ska ta så mycket energi från mig. Det har inte jag råd med. Jag fyller mitt liv med människor jag älskar, med mina intressen och med ett sånt bra humör som bara möjligt. Jag vill vara den som ger andra energi, eller åtminstone ett leende på läpparna.
Så, inför hösten 2013, låt oss alla göra sitt allra bästa. Det räcker långt. Väldigt långt.

Okej, det här är inte ett inlägg där jag riktigt har tänkt ut i förväg EXAKT hur och vad jag ska skriva. Det här är mer ett inlägg där jag kan försöka att utveckla och förklara mina åsikter.

Ville bara att ni skulle veta innan att det här blir som det blir.

Jag har sedan jag var liten haft killkompisar. När jag var liten var jag väldigt mycket med Philip, Charlie och bland annat Liam. När jag gick på lågstadiet så var det inte tjejerna jag hängde med på rasterna. Jag var ofta ensam tjej och spelade fotboll med 10 killar. Jag lärde mig fort hur killar fungerade. Jag utvecklades till en tuff liten tjej som tog plats, sa vad jag tyckte och som inte lät någon klanka ner på mig.

Har jag varit i slagsmål med en kille någon gång?

Ja.

När jag började på ungdomssamlingarna så var vi kanske 10+ i kyrkan varje fredag. Killarna var en solklar majoritet. En dag varje vecka umgicks jag med 20-25åriga killar. Vi pratade en massa och busade väldigt mycket. Det var jaga, brottning i soffan och vattenkrig när man skulle diska. Jag trivdes som handen i handsken. Vid den här tidpunkten i mitt liv var tjejer konstiga kreatur som bara pratade om smink och kläder. Killar tog för sig, var roliga och sportade/lekte, det var väl klart att jag prioriterade dem.

Sedan började jag på högstadiet och i 7:an hade jag några killkompisar i klassen. Men när jag började 8:an var det då vårt lilla tjejgäng bildades. Jag lyckades som tur var hitta underbara tjejkompisar som vågar bjuda på sig själva och som inte alls är så speciellt "tjejiga" av sig.

Ni som känner mig vet att jag absolut HATAR könsroller. Rosa kök hör inte till tjejer och blåa bilar hör inte till killar. Men jo, jag skulle ändå påstå att det finns något som heter "tjejigt". Det är en skillnad på att något existerar och att något existerar mot ens vilja. Jag vill inte att det ska finnas könsroller, men jag kan ju inte förneka att de finns.

Jag tycker att sånt här med manligt och kvinnligt är jättejobbig. Jag menar, jag vill ju inte att livet ska vara begränsat bara för att man är kvinna. Så jag vill ändra på samhällets "regler" kring kvinnor, men samtidigt vill jag ju inte ta bort det fina med att vara kvinna och feminin. Förstår ni vad jag menar?

Det borde inte var någon skillnad i kvinnor och mäns intressen/rättigheter. Men de drag i personligheterna som är "typiskt män" borde finnas kvar. Annars skulle det ju inte vara någon skillnad mellan könen.

Jag skulle vilja ändra på att det är omanligt att rida, men jag skulle inte vilja ändra på att det är mannen som ska fria. Är det dubbelmoral?

Nu kom jag lite bort från ämnet, men jag varnade ju er.

Anyway, jag har växt upp runt killar och är väldigt van att ha killar runt mig. En av mina absolut bästa vänner heter Manne och han är en helt underbar killkompis som jag verkligen klickar med. Nästa helg ska jag dessutom åka till Stockholm i en helg och hänga med några killkompisar där.

Jag vet inte om jag skulle kunna kallas "tjejig". Jag tror inte det. Det är inte så att jag ser mig som en kille, men "extremt feminin" skulle jag inte använda för att beskriva mig.

Jag är glad över att jag har växt upp runt killar. Det har lärt mig väldigt mycket och har tillfört positiva saker som bland annat min fysiska styrka.

Och jag vet att samhället ofta gillar att sätta gränser. Det är inte okej för killar att baka och tjejer ska inte spela hockey.

Kan vi snälla bara hjälpas åt att bryta det och göra det vi vill och det som intresserar oss?

Omge sig med det man själv tycker är kul oavsett om det anses vara manligt/kvinnligt och var med personer man själv gillar oavsett om de är killar/tjejer!

Me and some guys

Jag är just nu i en period där jag undrar hur mycket värre mitt liv kan bli. Det är mycket just nu som kraschar runtomkring mig, och allt jag kan göra är att titta på. Bara bevaka allt ramla ihop och sen försöka att bygga upp allt igen. Lite som med lego. Man bygger ett högt torn, men sedan faller det ihop. Då har man två val. Att bara lägga undan allt i lådan igen och låta det vara, eller att försöka bygga upp tornet igen. Stadigare och högre.

Jag förundras mer och mer för varje dag att jag orkar stå på mina ben. Att jag orkar le och skratta. Att jag orkar ta mig igenom dagarna. Jag är så otroligt stolt över vilken stark tjej jag blivit. Att utifrån de tidigare nedgångarna skapades en riktig kämpe som knappt kan stava till "ge upp".

Jag är så otroligt tacksam för allt stöd från både vänner och familj. Ni kanske inte vet eller tänker på det själva, men de fina stunderna jag får med er är mer värdefullt än något annat. Jag lever just nu för de mysiga stunderna när man sitter med mamma och morbror Jonas och dricker te. När Oscar glatt ropar mitt namn och kramar mig och när jag sitter och skrattar högt och hysteriskt med en nära vän. När moster Bettan kramar om mig hårt och frågar hur jag mår, och hon vill vet exakt hur jag mår. Inte få ett artigt "jag mår bra, hur mår du?" tillbaka. När jag får ett meddelande från faster Jessica fyllt med hjärtan och när jag får kramar från folk jag älskar. När jag får fika med släktingar och kolla på film med vänner.

Just nu är det det som får mig att kämpa vidare. Det är småsaker, men för stunden får det lov att räcka med minsta lilla positiva grej.

En sak som jag kom på mig själv att tänka på för bara några dagar sen, som finns kvar i min hjärna sen lågstadiet, var något min lärare sa. Hon brukade alltid säga att ”Bara för att någon kör mot rött ljus så betyder det inte att det är okej att själv göra det”. Varför just DET av alla saker fastnade vet jag inte. Men det är ju sant. Det är ju inte mindre fel av mig att göra samma fel som någon annan. Fel är alltid fel.
Det här har hängt med mig ganska länge. Det har hänt att jag då och då kommit att tänka på den här frasen.
Hon sa mycket bra saker. Fast hon var helt emot att ta strider. Vi var inte riktigt överrens i den frågan. Hon tyckte att man skulle gå ifrån bråk, medan jag tyckte att det var lika bra att ta tjuren vid hornen. Och än idag står jag fast vid den åsikten. Det är klart att det varierar och beror på olika situationer, men att blunda för något har aldrig känts rätt. Jag försöker hellre reda ut och lösa problemen.
Men jag antar att hon trodde (och kanske med all rätt?) att vi var för små för att reda ut jobbiga situationer. Hon visste nog att i 9 fall av 10 så blev våld ”lösningen” på problemet. I alla fall i mitt fall...

Det är ofta som jag tänker att ”men den personen har ju gjort det, då får väl jag också göra det”.  Det är fel. Lika fel som ljusrosa naglar till en vinröd tröja.

Vi måste nog ibland påminna oss om att göra det vi själva vet är rätt. För det är väldigt ofta jag lurar mig själv. Intalar mig tillräckligt ofta om något tills det blir till sanning i mina öron. Låtsas om saker. När det gäller sådant här, blundar jag.
Dubbelmorals-mätaren går upp i toppen. Jag tycker att vissa saker är fel, ändå gör jag dem själv. Det gör mig inte falsk. Bara lite smått förvirrad och dum i huvudet.
Och från och med nu ska jag ta mig i kragen och göra rätt.
Gör om, gör rätt.

Idag har jag noga gått igenom listan över eleverna som blivit antagna till Carlforsska Estet Teater i höst. Jag har granskat vartenda namn och kollat in dem på facebook. För så creepy är jag.
Det är totalt 4 killar i min klass. Fattar ni hur bra det är? FYRA! Jag räknade inte med någon. Det finns vissa teaterklasser som inte har någon, men min har 4! Jag slipper spela kille! Det finns liksom fyra stycken välfungerande människor som redan uppfyller alla kvalifikationer för att spela kille. Som redan ser ut, agerar och låter som killar.
Det finns 2 Julia, men annars så har alla andra ett varsitt typiskt svenskt namn. Vi är 15 stycken. En tjej, Anna, som gick i min klass i 9:an kommer att gå med mig på gymnasiet. Så det är 13 nya personer som kommer att presentera sig i höst. 13 ny ansikten och 13 nya personligheter att lära känna. Lite läskigt, men så spännande!
Det känns så himla bra inför det här! Jag är så sjukt taggad! Jag har ingen som helst lust att gå tillbaka till Lindboskolan, utan nu är det gymnasiet som gäller. En lite större del utav vuxenvärlden. Mer fokus på mina intressen. Och mycket fokus på ett intresse jag haft sen dagis.
Teater. I 3 hela år ska jag studera teater. Inte bara, men ändå! Jag ska få agera ut i fingerspetsarna. Jag ska spendera flera timmar i veckan med folk som brinner för teater lika mycket som jag. Som mår dåligt av att inte stå på scenen. 15 stycken drama-queens I en och samma klass.
Och till alla er som ville att jag skulle söka något ”bättre” eftersom att ”jag har så fina betyg”, ni ska veta att i mina ögon så finns det inget bättre. I mina ögon är det här bäst. Mest rätt. Det är det här jag vill jobba med och det här jag vill satsa på. Och det är ju en studieförberedande linje. Jag har rättighet att plugga på högskolan efteråt. Jag kan ändra mitt yrkesval när jag vill. Jag har inga planer på det, men jag har möjligheten till det.
End of discussion.

Jag är så trött. Trött på människor, trött på allt. Jag är så förbannad på folk som sprider rykten och negativitet. Gå och lås in er i ett skjul och låt mig tända eld på det!
Och vet ni vad jag är mest irriterad på? Folk som inte vet sitt eget bästa. Folk som ger upp.
Jag förstår att det är mycket enklare att kasta in handduken, men förstår inte ni lata idioter att det är värt att kämpa? Att huvudsaken är att man försöker?
Jag skulle aldrig kunna leva med tanken "tänk om..."! Jag skulle aldrig låta mig själv ge upp så fort jag stötte på ett hinder.
Motivationen att kämpa är inte svår att få när man vet hur bra det kan bli. Det gäller bara att bestämma sig för att jobba tills det blir bra.
Och snälla, innan ni börjar anklaga någon och snacka skit, ta reda på fakta och överväg rimligheten i era huvuden först.
Tack på förhand!
/En pms-ig femtonåring