Jag ÄLSKAR citat! Jag har en hel mapp på datorn med citat som jag tittar i när jag behöver motivation och inspiration. För en enkel uppmaning kan få en att klara av mycket.

Här är några av mina favoritcitat:

Storms make trees grow deeper roots

Color outside the lines

Stay Strong

Learn from yesterday - Live for today - Hope for tomorrow

Don't dim your light simple beacause it's shining in someones eyes

Life isn't about waiting for the storm to pass, it's about learning to dance in the rain

Livet svåraste råga är om livet har någon mening. Svaret är, upplev livet som meningsfullt och du skall finna frågan meningslös.

Att vara stark är inte att aldrig falla
Att alltid veta
Att alltid kunna
Att vara stark är inte att alltid orka skratta
Att vilja mest
Att alltid lyckas
Att vara stark är att falla till botten, slå sig hårt och komma igen
Att våga hoppas
Se ett ljus i mörkret och alltid kämpa

Om du har problem med mig så är det ditt problem. Lite så tänkte jag när jag fick den här kommentaren. Tänk om jag hade varit en svag person med dåligt självförtroende? Då hade jag varit förkrossad vi det här laget. Som tur är så rör den här kommentaren inte mig i ryggen. Jag tycker nästan att den är lite komisk. Jag menar, den här personen verkar ju störa sig så sjukt mycket på mig, men ändå så läser "hen" min blogg?

Jag undrar väldigt mycket om den här personen mådde bättre efter att frågan vart ställd. Om "hen" sedan skrollade igenom min blogg och hatiskt läste igenom varje rad och noga granskade varje bild.

Jag tycker lite synd om "hen". Att lägga energi på att hata är bara dumt. Även fast det är lite coolt att jag har en egen "hater"... ;)

Btw, jag säger nu inte att det är okej att skriva dumma saker till mig för att "jag är en stark person som kan ta det", för det är det verkligen inte. Var försiktiga med vad ni skriver och säger till varandra och andra!

Och jag vet, ibland kan jag vara för bra för att vara sann ;)

Men hur kan man ens vara arg på den här personen när man får såna här kommentarer/frågor också? <3

Haha, den sista är ju lite extrem! Satt och skrattade högt i flera minuter åt den :D

Anyway, stay strong people!

Jag kände mig sjuk. All ilska jag höll inom mig fick mig att må illa. När något gick fel i mitt liv gjorde jag det värre genom att ta ut det på mig själv. Det var alltid mitt fel på något sätt, och jag straffade mig för det.
Allt går inte att hålla inne. Fasaden lyckas inte hållas uppe och det fejkade leendet vissnar. Tillslut spricker det.
Det är väl därför jag skriver det här. Jag vill få ur mig allt, få andra att förstå.
Försök förstå.

Hur skulle jag beskriva mig som person?
Som en rolig, positiv, kristen och social väluppfostrad 15åring som inte är rädd för att säga vad jag tycker. Jag har en stor portion fantasi och vill ofta synas och höras. Jag är engagerad i det mesta och är väldigt driven. Jag är en modig, väldigt envis och stark ung kvinna som inte låter mig trampas på. Jag är extremt tävlingsinriktad och har därför ofta en stor prestationsångest. Men jag är även väldigt känslosam och bryr mig om andra människor oerhört mycket.
Jag har alltid blivit uppfostrad till att jag ska välja mina strider. Problemet med mig är att jag vill ta alla strider.

När jag var 13år skar jag mig själv för första gången.
Varför?
För att få ut mina känslor. För att få ut den ilskan som inte kunde hållas inlåst så mycket längre. Den ilskan jag hade gått och burit på och byggt upp mer och mer för varje dag. Denna enorma känslovåg som var alldeles för stor för lilla mig att bära. Jag tog ut det på mig själv för att jag inte hade orken att ta hand om det på annat sätt.

Vad berodde allt på då?
Det var en blandning av flera olika saker. Lite trassligt hemma, jobbigt i skolan och relationer som gick itu.
Under tre års tid var jag deprimerad. Under tre års tid svarade jag aldrig ärligt på frågan ”Hur mår du?”. Att ljuga var det värsta. Speciellt för mamma och Belinda.

Något annat som var jobbigt var alla skämt. Hur folk skämtade om att skära sig i min närhet. Och där satt jag bredvid och försökte att svälja klumpen i halsen.
Idag säger jag till. Idag accepterar jag inte sådana skämt i min omkrets.

Jag har alltid varit väldigt bortskämd med fina människor runtomkring mig. Vänner och familj har alltid funnits där för mig. De har inte alltid vetat vad som pågått bakom låsta dörrar, men de har ändå hjälpt mig. Givit mig motivation att fortsätta leva. Att orka med.
Det fanns en period i mitt liv då jag motvilligt vaknade upp. Under ett års tid gick det inte en dag utan att jag funderade på att kasta in handduken. Och jag var nära. Så nära att jag stod med en kniv emot mig och vägde fördelar mot nackdelar.
Jag vet inte om fördelarna var fler eller större än nackdelarna, men de lyckades alltid vinna.

Jag är inte helt frisk, jag mår inte superbra. Men jag mår bra, och det räcker för stunden. Jag blir bättre. Jag är starkare.
Jag antar att ”What dosen’t kill you makes you stronger” är ett bra uttryck i min situation.
Jag har inte skurit mig sen januari.

Det gör dock ont i mitt hjärta när jag tänker på hur vanligt det är att ha ett självskadebeteende eller att vara deprimerad idag. Jag tror att en av de största anledningarna till varför det är så är för att vi i samhället ofta väljer att blunda för sådana här problem. Folk som t.ex skär sig blir stämplade i pannan med orden ”Det-finns-inget-hopp”.
Så vill inte jag att det ska vara. Jag har själv, innan stormen brast ut, gått runt och tänkt så om folk. Det är inte rätt.

Om ni har eller har haft ett liknande problem, var inte rädda för att berätta det för någon eller att söka hjälp. Ni kommer att bli oerhört förvånande över antalet människor som finns där för att hjälpa dig.

För tro mig, det är inte värt det. Visst har jag dåliga dagar, men jag har insett att livet är fantastiskt. Det är fyllt med massa guldkorn som det gäller att njuta av. Jag är älskad och värdefull. Det är du med.

Stay Strong

Alla har olika sätt att rensa tankarna, hantera problem och genomföra processer på. När jag har så mycket känslor inom mig att jag håller på att spricka finns det 2 specifika saker jag kan göra för att dels få mig lugn, och dels komma fram till ett bra beslut.

1. Städa med volymen på max på min "f this"-spotifylista.

2. Gå ut på en lång promenad med en snarlik lista i öronen.

Idag valde jag att gå en promenad. Och en lång sådan blev det. I ett par timmar var jag ute. Jag skulle nog inte säga att jag blev klokare av denna kvällstur, men det var ändå skönt att ventilera med mig själv. Jag är just nu i en sådan situation där jag börjar ifrågasätta mina relationer till vissa människor. Varför jag ens bryr mig om folk som inte ger någonting tillbaka. Varför jag ska behöva fejka leenden och må dåligt när jag förtjänar att må bra? Varför jag ska stå ut med personer för andras skull. Varför sollar jag bara inte bort de som tar energi ifrån mig och drar ner mig?

Det jag kom fram till under powerwalken:

1. Kasta inte pärlor åt svin.

2. Action speak louder than words.

3. Låt inte någon trampa på dig.

Så även om jag inte löste allt ikväll, så tycker jag ändå att jag har gjort ett litet framsteg när de gäller mitt sätt att tänka kring mina relationer till människor.

Och jag har gjort ett stort framsteg genom mitt sätt att hantera problemen.

Det här är lite jobbigt. Dels att sammanställa listan och dels att dela med sig av något så privat som ens egna favoritlåtar. Min musiksmak är så blandad den kan bli, men ska vi hårddra det hela så är det väl mest rock jag gillar. Pop, RnB, Soul och Country är näst på tur. Jag gillar oftast texter som är innehållsrika och som betyder något, men det finns några låtar på den här listan man sätter på när man inte orkar tänka alls.

Det här är långt ifrån alla. Jag har gått igenom varenda spotify-lista har och noggrant sorterat ut dessa 45 låtar.

Vissa kommer vissa går, några består. Många av de här har varit mina favoriter i flera år.

Så hur jobbigt jag nu än tycker att det är, här har ni den bästa beskrivningen av mig ni kan få:

Demi Lovato - Warrior

Poison - Fallen Angel

Regina Spektor - The Call

Casting Crowns - Who Am I

Elvis Presley - Burnin' Love

Cee Lo Green - Forget You

Lynyrd Skynryd - Sweet Home Alabama

Christina Aguilera - Ain't No Other Man

Bryan Adams - Summer Of '69

Sator - I Wanna Go Home

Melissa Horn - Långa Nätter

Carrie Underwood - Before He Cheats

TobyMac - Forgiveness

Veronica Maggio - Inga Kläder

Magnus Uggla - Victoria

Journey - Don't Stop Believing

Bruno Mars - When I Was Your Man

One Direction - Little Things

Bob Dylan - Blowin' In The Wind

Taylor Swift - Mean

A Friend In London - New Tomorrow

Cookies N Beans - What If

Björn Rosenström - Förfest På Min Altan

P!nk - Dear Mr President

Dixie Chicks - Travelin' Soldier

Rascal Flatts - Easy

Björn Rosenström - Muffins

Magnus Uggla - Nu Har Pappa Laddat Bössan

Ed Sheeran - The A Team

The Orchestra - Be Someone

Snow Patrol - Chasing Cars

Casting Crowns - Does Anybody Hear Her

Caroline Af Ugglas - Hon Har Inte

The Calling - Wherever You Will Go

Britney Spears - Oops I Did It Again

Rihanna - Take A Bow

Dolly Parton - 9 To 5

Avril Lavigne - Smile

Carrie Underwood - Temporary Home

Gary Allen - Every Storm

Alice Cooper - Poison

The Lonely Island & Akon - I Just Had Sex

Cher - Walking In Memphis

Miley Cyrus - Wrecking Ball

Demi Lovato - In Case

Usch, kommer på flera låtar till nu...men nej! Det här får räcka.

Jag blir galen, inte bara lite småirriterad, utan tokig på hur våra könsroller ser ut. Jag blir förbannad på vissa människors kvinnosyn och jag blir rasande på de som inte gör ett skit för att få ett sånt jämställt samhälle som möjligt.
Jag var på Lidl häromdan och såg det här:

    

En "kill-tandborste" och en "tjej-tandborste".
En rosa tandborste med en söt ballerina på och en blå tandborste med en cool pirat på.
Kalla mig feminist eller vad ni vill, men vad i hela friden är det här??!
Tänk att det sitter folk och klagar på att samhället inte är jämställt och sen går dem och köper såna här tandborstar till sina barn.
Vi blir hjärntvättade redan som små. Tjejer ska leka med Barbie och köksleksaker medan killar leker med bilar och lego (generellt sätt). För till vänster om dessa tandborstar låg häftiga blåa, svarta, röda och gula bilar medan till höger så låg Barbies i rosa och lila klänningar i förpackningar med samma färger.

Jag hatar Barbie. Fullständigt avskyr dockan. Vad är det för himla skönhetideal?? Hon har ton med smink i ansiktet, smal midja, smala ben, fint hår och stora bröst.
Jag lekte med Barbie när jag var liten, men aldrig i hela mitt liv att jag tänker köpa en sådan docka till min dotter bara för att "alla tjejer leker med Barbie". Mina barn ska få leka med det dem vill. Om det är lego, köksgrejer, bilar, dockor eller bollar skiter jag fullständigt i. Huvudsaken är ju att det är efter deras eget intresse.

Men tillbaka till tandborstarna. Den rosa tandborsten har blåa detaljer, men varför har inte den blåa tandborsten rosa detaljer? Varför har den bruna?

Vi kvinnor sminkar oss, rakar benen, plattar/lockar håret och använder accessoarer som matchar våra klädval medan killar mest slänger på sig ett par jeans och en t-shirt innan de går ut genom dörren. Varför är majoriteten kvinnor som gör skönhetsingrepp och varför är det en sån stor press på oss tjejer att se bra ut? Vi ska vara smala, men ändå kurviga, vara vältränade, men inte muskulösa...
Nu finns det säkert folk som inte håller med alls och påstår att "alla får se ut hur dom vill". Vet ni vad ni gör? Ni blundar.

Det är ju helt sjukt att kvinnor i dagens läge tjänar ca. 85% av männens löner i snitt. Det är absurt att en man och en kvinna kan ha samma kompetens, utbildning, erfarenhet och jobb men ha olika löner. Speciellt eftersom att tjejer oftast har bättre betyg än killar i skolan.
För bara några hundra år sedan hade inte kvinnor rätt att ta examen, inte rätt att ärva och inte rätt att tjäna sin egen lön. Det var lagligt för mannen att misshandla sin fru.

Jag vill leva i ett samhälle där ALLA har samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter.

Jag ville bli pirat när jag var liten. Jag älskade att bygga med lego och köra bilbana. Mina favoritfärger var blå, röd och grön. Det bästa jag visste var att spela bollsporter, så jag lekte med killarna varje rast. Och det verkar ju ha blivit en relativt bra tjej av mig ändå.

Min pappas faster heter Irene. Senast jag träffade henne blev det ett snabbt "hej" då hon kände igen mamma som gick bredvid mig på trottoaren. Gången innan det hade jag nog blont hår.

När jag var liten cyklade jag och pappa ibland till henne på somrarna. Hemma hos Irene fanns gulliga igelkottar som man fick mata, en stor och klumpig dator där man kunde spela pacman och en leopardmönstrad soffa. Irene var en lång och cool kvinna med svart rufsigt hår och läppstift i någon knallig färg.

Min familj har nästan ingen kontakt alls med pappas släkt på grund av olika skäl. Min faster, farmor, gösta och farfar är de enda jag pratar regelbundet med. Min relation med Irene rann motvilligt ut i sanden när jag var liten.

För 1 år sedan frågade en av mina mattanter om jag visste vem Irene var (pga vårt gemensamma efternamn). Jag svarade med ett "Jaaa?". Hon fick senare berättat för sig hur det låg till och att jag inte hade någon kontakt med henne. I princip där slutade vårt samtal.

Det tog ett tag och jag tänkte väl inte så mycket mer på det. En dag fick jag frågan av samma mattant om jag ville följa med henne till Irene då hon fyllde 60 år. Efter jag gått igenom en snabb check-list i huvudet där jag vägt fördelar mot nackdelar, nickade jag på huvudet. Det var ju självklart att jag ville ta upp kontakten igen med denna fantastiska person jag tyckt om så mycket.

Så idag kom min mattant förbi mitt hus för att hämta upp mig. I min hand hade jag en paradis-ask.

Hon kommer inte känna igen mig. Hjälp. Vad ska jag säga? Är det här verkligen en bra idé?

Men på något sätt lyckades jag sitta kvar där med säkerhetsbältet på, även fast det var frestande att slänga sig ut genom bildörren och springa kilometern hem. Att ringa på och stå där och vänta gjorde att sekunder kändes som timmar. Jag hade dessutom fått reda på under bilresan att Irene inte hade en aning om att jag skulle komma.

Vad i hela friden håller jag på mig? Hur kommer hon att reagera?

Hon öppnar. Hälsar glatt och kramar om mattanten Nina. Jag står näst på tur. Hon tittar på mig. Försöker placera mig in i något fack. Jag hjälper henne.

"Rogers barnbarn, Stens dotter, Johanna."

Ett ljus går upp. Hon ler, tar några steg emot mig och kramar om mig.

Jag kramar tillbaka. Hårt.

Först då inser jag hur mycket jag har saknat henne.

Jag, Nina, Irene och Kent (hennes man) sitter en halvtimme senare i deras trädgård och fikar, pratar och skrattar. Allt känns så naturligt. Som att det var igår jag satt på trappan och matade igelkottarna.

Vi var där i flera timmar. Pratade om allt mellan himmel och jord.

Väl hemma, inne i mitt rum, orkar jag inte hålla emot längre. Tårarna rinner likt niagarafallen.

Irene och Kent är inbjudna till min skolavslutning nu. Jag vet inte om hon orkar komma då hon har varit svårt sjuk och behövts opereras för en massa, men om de inte kommer den 14:e juni åker jag och hälsar på igen. Det här ska inte rinna ut i sanden. Jag vill ha Irene i mitt liv.

Vi har varandras mobilnummer nu och det känns så himla bra!