Dagar som dessa är jag så glad över att jag har sådana underbara vänner! Både visste om att jag inte var på världens bästa humör och kom hit på direkten när jag bad dem. Hur gulligt?

Vi pratade, åt massa glass och smällde ihjäl flugor till höger och vänster. När vi satte oss ner för att äta kvällsmat så blev det nämligen någon slags flug-invation. Så vi åt upp snabbt och ägnade sedan en halvtimme åt att springa runt med ihoprullade tidningar i händerna. Haha det var helt galet! Aldrig sett så mycket flugor på samma ställe (och jag har ändå varit ute mycket på landet)!

Manne och Mathilda åkte nyss hem till lilla Kolbäck och jag tänkte ta några Vänner-avsnitt innan jag lägger mig.

Godnatt!

Okej, så, vem är då jag? Jag är Johannas vapendragare, bästa vän, själsfrände, livskamrat och största idol! Nej men, skämt åsido. Jag är Mathilda. Född 97' i staden Västerås och numera bosatt i den lilla byn Kolbäck. Trivs jag? Njaee. Funkar det? Jodå. Jag är överlag ganska knepig. Svår, som vissa brukar säga. Men vad gör väl det, tänk om alla var lätta att förstå sig på? Hur kul skulle det vara då egentligen?

Okej så nu när vi fått formaliteterna avklarade (jag skriver faktiskt här för att få ut något viktigt) så kanske jag borde sätta igång!

Okej, så kärlek. Om någon hade frågat mig för ett år sen vilka tre ord jag skulle använda för att definiera kärlek så skulle jag antagligen använt orden "vackert" "underbart" och "fantastiskt". Om någon frågat mig igen ett halvår efter det hade jag nog sagt typ "smärtsamt" "fruktansvärt" och "svårt". Om någon skulle fråga mig nu skulle jag svara att jag inte vet. För jag vet inte. Jag har ingen som helst aning. Hur beskriver man något som är helt fantastiskt men samtidigt så himla smärtsamt?

Det finns en kille. En kille jag förmodligen helt seriöst skulle ha hoppat framför ett tåg för. Som jag skulle offrat allt för, för någon vecka sen. Och det är så himla dumt. Man kan inte lägga all sin kärlek och lycka i någon annans händer. Man kan inte hänga upp sig på någon eller något. Och det är det jag har gjort fel. Jag lägger all min kärlek i andra människors händer. All min lycka överlåter jag till andra för jag är så himla rädd för att sätta mig ner och deala med den själv. Att låta mig själv ta hand om alla känslor. Jag vågar inte för jag är så himla rädd för att ha sönder mig själv. Och jag tror att många fler än jag är såhär. Men, det MÅSTE bli ändring på det nu. ALLA måste börja förstå att man klarar sig bra på egen hand. Att man inte dör om man inte har någon där. Att man ALDRIG är ensam. 

Jag vet hur ont det gör när man får hjärtat krossat. När det känns som om någon sliter ut det ur bröstet på en, slänger det hårt som f*n i marken och sen hoppar på det med all sin tyngd. DET GÖR ONT! Det gör så förbannat satans jäkla skitont och det känns som om man är ensamast i världen. Att man är trasig och aldrig kommer bli hel igen. Men det är inte sant. Det låter så sjukligt tamt och fånigt att säga men det BLIR bättre! Det blir alltid bättre. Alltid.

När man varit "på g" eller "halvt om halvt tillsammans" (som jag hellre säger eftersom på g låter så sjukt oseriöst) med någon och sen bara försvinner allt. När han eller hon bara walks out your life och det känns som om man blir lämnad med alla känslor på en gång. Det känns som om personen inte ens försökt. Inte ens VILL försöka. Som om man blivit utnyttjad. Då är det viktigt att komma ihåg att ju mer man ältar något, desto ondare gör det. Jag menar VERKLIGEN inte att man bara ska gå vidare och släppa allt. ABSOLUT inte, för det enda som händer då är att man efter några månader eller år hittar den här lådan man begravt alla dumma ångestkänslor i och helvete, då gör det ont. Så vad ni än gör, gör INTE så. Ta hand om det, ha ont ett tag men BEGRAV er inte i det. Fastna inte i sorgen eller sveket. Spekulera inte vad som gick fel, för det kommer antagligen bara sluta med att du börjar lägga skulden på dig själv och det är också fel för så länge du varit dig själv, inte varit oärlig mot personen och bara varit ditt absolut bästa jag hela tiden så har du inte gjort något fel. Då var ni helt enkelt inte ämnade för varandra, tyvärr.

Men vet ni vad? En dag kommer någon att vandra in i er värld, ge er all sin kärlek och DÅ, då kommer ni förstå varför det inte funkat med någon annan. Då kommer alla dessa hjärtekross och ångestfyllda nätter kännas så långt, långt borta att du inte ens förstår varför det gjorde så ont från början. Du kommer att hitta någon att älska och som älskar dig. Du kommer få leva med någon som älskar dig högt och lågt. Någon som för dig är den absolut vackraste människan i världen. Någon som skulle dö för dig. Och det kommer vara värt väntan. Det kommer vara värt allt.

Livet är som en bergochdalbana. Ibland går det bara rakt upp och sen svischar du ner med en sån fart att det tar luften ur dig. Och du kommer hitta någon att sitta bredvid i vagnen. Som kommer hålla dig i handen när det går utför. Någon som kommer fånga dig när du faller. Någon som skulle göra allt för dig. Och det är du värd.

Okej, så nu när jag spekulerat i det här med kärlek ett tag, vilka tre ord skulle jag då använda? Jag skulle använda "svårt" "oslagbart" och "oändligt". För det är väl så äkta kärlek ska vara? Oändlig.

/M

(Det skulle inte skada om ni ville kika in hos mig också, puss på er fina! KLICKA HÄR)