Alla är rädda för något, ingen är orädd. Fast de flesta är bara rädda när de blir satta i en viss situation som kanske mitt i en tsunami eller om de blev jagade av en seriemördare. Det påverkar alltså inte deras vardag, utan de blir bara rädda när det är ”relevant”.

Sen finns det de som har fobier.

Om du tar en rädsla och multiplicerar den med 528, då har du en fobi. Så är det i alla fall i min situation. Jag har en fobi för ormar. Jag kan varken se en tecknad orm, en orm på tv eller en orm i verkligheten. Jag kan knappt vara i samma rum som en orm i tyg, gummi eller plast. Min fobi påverkar mig vart jag än är, till och med i drömmar. Varje gång jag drömmer om ormar vaknar jag upp svettig, panikslagen och lika utvilad som om jag inte hade sovit alls.

Det jag har märkt med en sådan kraftig fobi är att folk utan en fobi inte har någon förståelse för hur det är att leva med att nästan ständigt vara extremt rädd.  De kan relatera till hur det är att vara rädd, men där tar det stopp. Jag vet inte hur många gånger folk har försökt skrämma mig och det hela har slutat med att jag har brutit ihop. Då står de där helt förbryllade och förstår inte vad som hände, för ”det var ju inte illa menat”.

Jag tycker att det är bra att vi i skolan har jobbat med olika rädslor och fobier och att vi har fått det noga förklarat för oss vad skillnaden är mellan dem. Det är också skönt att veta om att jag inte är ensam med att ha en fobi. Missförstå mig inte, jag skulle inte ens önska min värsta fiende en fobi. Om jag fick bestämma skulle de inte ens finnas, men nu finns fobier och då känns det bra att jag inte är den enda som blivit drabbad.

Det förekommer ofta att man som barn får en rädsla som sedan följer med upp i vuxen ålder och möjligtvis utvecklas till en fobi, om man inte tar hand om det i tid. Därför tycker jag att man som förälder ska ta sitt barns rädsla på allvar och försöka med att bota den genom att ha ett öppet samtal om ämnet.

Jag hade önskat att någon tog mig på allvar när jag var liten och sa att jag var livrädd för ormar. Men jag har alltid varit lite av en drama-queen och varit väldigt modig av mig, så om det var någon som inte skulle ha tagits på allvar så var det nog jag.

Jag skulle vilja bli av med min fobi, men jag vill inte behöva arbeta bort den just för att jag vet hur smärtsamt det kommer att vara. Jag vet dock att den dagen jag får för mig att ta tag i det så ställer säkert min lillasyster upp och hjälper till. Hennes stora intresse råkar vara just kräldjur, speciellt ormar…

På tisdagar 18-20 har jag teater med min underbara teatergrupp. Det är de två bästa timmarna på hela veckan! Idag skrattade vi så mycket att jag kommer ha träningsvärk i käkarna imorgon. Idag kom jag hem en halvtimme efter att vi slutade för att ingen ville gå hem :)

Ett stort tack och all kärlek till er! :*

Imorse vaknade jag av att syrran kom in i rummet. Tydligen hade mitt alarm inte ringt när det skulle, så tur att hon väckte mig! Det blev lite stressigt på morgonen, men jag hann göra mig iordning och äta frukost innan det var dags att åka till skolan.

Nu sitter jag på tåget och försöker ladda upp inför en lång skoldag.

Vi hörs senare!

Kram