Min pappas faster heter Irene. Senast jag träffade henne blev det ett snabbt "hej" då hon kände igen mamma som gick bredvid mig på trottoaren. Gången innan det hade jag nog blont hår.

När jag var liten cyklade jag och pappa ibland till henne på somrarna. Hemma hos Irene fanns gulliga igelkottar som man fick mata, en stor och klumpig dator där man kunde spela pacman och en leopardmönstrad soffa. Irene var en lång och cool kvinna med svart rufsigt hår och läppstift i någon knallig färg.

Min familj har nästan ingen kontakt alls med pappas släkt på grund av olika skäl. Min faster, farmor, gösta och farfar är de enda jag pratar regelbundet med. Min relation med Irene rann motvilligt ut i sanden när jag var liten.

För 1 år sedan frågade en av mina mattanter om jag visste vem Irene var (pga vårt gemensamma efternamn). Jag svarade med ett "Jaaa?". Hon fick senare berättat för sig hur det låg till och att jag inte hade någon kontakt med henne. I princip där slutade vårt samtal.

Det tog ett tag och jag tänkte väl inte så mycket mer på det. En dag fick jag frågan av samma mattant om jag ville följa med henne till Irene då hon fyllde 60 år. Efter jag gått igenom en snabb check-list i huvudet där jag vägt fördelar mot nackdelar, nickade jag på huvudet. Det var ju självklart att jag ville ta upp kontakten igen med denna fantastiska person jag tyckt om så mycket.

Så idag kom min mattant förbi mitt hus för att hämta upp mig. I min hand hade jag en paradis-ask.

Hon kommer inte känna igen mig. Hjälp. Vad ska jag säga? Är det här verkligen en bra idé?

Men på något sätt lyckades jag sitta kvar där med säkerhetsbältet på, även fast det var frestande att slänga sig ut genom bildörren och springa kilometern hem. Att ringa på och stå där och vänta gjorde att sekunder kändes som timmar. Jag hade dessutom fått reda på under bilresan att Irene inte hade en aning om att jag skulle komma.

Vad i hela friden håller jag på mig? Hur kommer hon att reagera?

Hon öppnar. Hälsar glatt och kramar om mattanten Nina. Jag står näst på tur. Hon tittar på mig. Försöker placera mig in i något fack. Jag hjälper henne.

"Rogers barnbarn, Stens dotter, Johanna."

Ett ljus går upp. Hon ler, tar några steg emot mig och kramar om mig.

Jag kramar tillbaka. Hårt.

Först då inser jag hur mycket jag har saknat henne.

Jag, Nina, Irene och Kent (hennes man) sitter en halvtimme senare i deras trädgård och fikar, pratar och skrattar. Allt känns så naturligt. Som att det var igår jag satt på trappan och matade igelkottarna.

Vi var där i flera timmar. Pratade om allt mellan himmel och jord.

Väl hemma, inne i mitt rum, orkar jag inte hålla emot längre. Tårarna rinner likt niagarafallen.

Irene och Kent är inbjudna till min skolavslutning nu. Jag vet inte om hon orkar komma då hon har varit svårt sjuk och behövts opereras för en massa, men om de inte kommer den 14:e juni åker jag och hälsar på igen. Det här ska inte rinna ut i sanden. Jag vill ha Irene i mitt liv.

Vi har varandras mobilnummer nu och det känns så himla bra!

Godmorgon världen!

Allt bra?

Med mig är det prima! Jag mår bra, vädret är tipptopp och mitt korta hår känns fortfarande som ett sjukt bra beslut! Kan det bli bättre? Knappast!

Idag ska vi vara på teatern på morgonen för att fixa med 9:ornas show och på eftermiddagen ska vi 9:or få sen en teater i klassrummet. Känner på mig att detta kommer att bli en kulturell dag. För vet ni vad som mer händer idag?

DEMIS ALBUM KOMMER!! :D Åh, vad jag längtar! <3

Ska även iväg och fira pappas faster idag.

En grymt bra måndag med andra ord!

Let's be fierce today!