Bilder vi möts av dagligen...

Något jag tycker är tragiskt är att samhället blir mer och mer accepterande när det gäller just nakenhet. Jag personligen bryr mig om min kropp och vill inte att hela världen ska kunna beskriva hur den ser ut utan kläder. Jag har inget behov av att trippa runt i urringat och kortkort. Missförstå mig inte, jag har inget emot att vara sexig, bara det är på ett smakfullt och moget sett.

Något som verkligen sårar mig är att det i princip bara är tjejer/kvinnor som viker ut sig.

Miley Cyrus, Rihanna, Nicki Minaj, Kesha, Beyoncé, Lady Gaga, Megan Fox, Vanessa Hudgens, Kim Kardashian, Paris Hilton, Lindsey Lohan, Sofia Vergara, Anne Hathaway, Scarlett Johansson, Emma Watson, Jessica Simpson och Britney Spears.

Och det var bara några jag började tänka på just nu.

Alla de här kändisarna har massa fans som ser upp till dem.

Jag vet hur det känns att leva med extrema skönhetsideal, men jag har ingen aning om hur är att ha en ständig press på sig att klä av sig. För dessa kändisar är underklädesfotograferingar vardagsmat.

När jag tittar på musikvideon till Blurred Lines eller Talk Dirty blir jag besviken. Budskapen och framförandet av låtarna är så kvinnoförnedrande så att jag inte finner ord. Men ändå kollar vi på videorna, lyssnar på låtarna och tycker om dem. Jag gör också det.

Det finns många som tycker synd om dessa kvinnor. Jag har en lite delad åsikt. Det är hur synd som helst att världen är så messed up att kvinnor bara duger i underkläder, men samtidigt har man oftast ett val. Alla har inte det, men Miley Cyrus och bakgrundsdansarna på EMA har det. De skulle kunna vägra sex-hysterin. Det sjuka är bara att man skulle hitta andra som var villiga att göra det och samtidigt även kanske också dra allt ett steg längre. För det är precis så det fungerar. Det gäller att hänga med när någon slänger av sig ännu ett plagg, för då måste man själv göra det nästa gång för att inte halka efter.

Vi har blivit så vana vid att allt och alla anspelar på sex att vi nog inte riktigt märker själva hur vanligt det är. Lilla oskyldiga tidigare disney-stjärnan Selena gomez har ju släppt en låt som heter Come And Get It, och vad handlar den om egentligen??

Om jag blir känd vill jag att det ska vara för något annat än att jag kan ta av mig kläderna...

Jag värdesätter mig själv och min kropp alldeles för mycket för att kunna sjunka till en sån nivå.

Tänk om vi levde på den tiden då man bara tog av sig kläderna inför den man älskade... Tekniken går framåt men människors intelligens verka leka kurragöma allt mer ofta nuförtiden.

Undra om Marilyn Monroe visste vad hon satte grunden till?

Idag har jag uppnått höjden av ensamhet. Eller rättare sagt, jag vet nu hur det känns att vara helt ensam...

Efter en totalflummig skoldag åkte jag snabbt som attan ner på stan för att käka på mitt älskade donken. Jag och Julia E har frivilligt ställt upp på att delta i öppet hus här på Carlforsska ikväll. Julia som bor i Västerås skulle hem och äta på den 1 och en halv timmen vi hade på oss att käka innan vi behövde samlas. Eftersom att jag bor i en liten håla far far away, åkte jag ensam till donken.

Har ni någon gång ätit ensamma på donken? Isf vet ni vilka blickar man får. Jag hade lust att ställa mig på bordet och skrika ut att jag FAKTISKT HAR MÅNGA VÄNNER! Till råga på allt spelade de sorgsna (finns det glada??) Adele-låtar...

Jag överlevde dock och sitter nu i skolan. Jag laddar upp för 2 timmar konstant leende. Jag förbereder även meningar som "Carlforsskas Estetprogram är de bästa som finns!" och "Information i stora scenen kvart över 6" så jag kan spotta ur mig sånt lite när som helst.

Står du inför ett gymnasieval snart?

Kom då till Carlforsska klockan 18.00 (Och ställ massa frågor till mig så jag inte får en till donken-upplevelse idag!)

Ingen panik, jag har lösningen för dig!

Med en enkel blyertspenna kan du åstadkomma de allra mordenaste frisyrena på bara 1 minut.

Den sofistikerade looken:

För dig med lugg:

Den vardagliga sidoflätan:

Den populära mitt-på-huvudet-bullen:

Varsågoda!

Den här gulliga kommentaren fick jag för några dagar sedan. Snacka om att man blir varm i hjärtat av att mötas av såna här fina kommentarer <3

Kärlek till er mina underbara läsare!

(ps. klicka på kommentaren så kommer ni till hans blogg)

Alla är rädda för något, ingen är orädd. Fast de flesta är bara rädda när de blir satta i en viss situation som kanske mitt i en tsunami eller om de blev jagade av en seriemördare. Det påverkar alltså inte deras vardag, utan de blir bara rädda när det är ”relevant”.

Sen finns det de som har fobier.

Om du tar en rädsla och multiplicerar den med 528, då har du en fobi. Så är det i alla fall i min situation. Jag har en fobi för ormar. Jag kan varken se en tecknad orm, en orm på tv eller en orm i verkligheten. Jag kan knappt vara i samma rum som en orm i tyg, gummi eller plast. Min fobi påverkar mig vart jag än är, till och med i drömmar. Varje gång jag drömmer om ormar vaknar jag upp svettig, panikslagen och lika utvilad som om jag inte hade sovit alls.

Det jag har märkt med en sådan kraftig fobi är att folk utan en fobi inte har någon förståelse för hur det är att leva med att nästan ständigt vara extremt rädd.  De kan relatera till hur det är att vara rädd, men där tar det stopp. Jag vet inte hur många gånger folk har försökt skrämma mig och det hela har slutat med att jag har brutit ihop. Då står de där helt förbryllade och förstår inte vad som hände, för ”det var ju inte illa menat”.

Jag tycker att det är bra att vi i skolan har jobbat med olika rädslor och fobier och att vi har fått det noga förklarat för oss vad skillnaden är mellan dem. Det är också skönt att veta om att jag inte är ensam med att ha en fobi. Missförstå mig inte, jag skulle inte ens önska min värsta fiende en fobi. Om jag fick bestämma skulle de inte ens finnas, men nu finns fobier och då känns det bra att jag inte är den enda som blivit drabbad.

Det förekommer ofta att man som barn får en rädsla som sedan följer med upp i vuxen ålder och möjligtvis utvecklas till en fobi, om man inte tar hand om det i tid. Därför tycker jag att man som förälder ska ta sitt barns rädsla på allvar och försöka med att bota den genom att ha ett öppet samtal om ämnet.

Jag hade önskat att någon tog mig på allvar när jag var liten och sa att jag var livrädd för ormar. Men jag har alltid varit lite av en drama-queen och varit väldigt modig av mig, så om det var någon som inte skulle ha tagits på allvar så var det nog jag.

Jag skulle vilja bli av med min fobi, men jag vill inte behöva arbeta bort den just för att jag vet hur smärtsamt det kommer att vara. Jag vet dock att den dagen jag får för mig att ta tag i det så ställer säkert min lillasyster upp och hjälper till. Hennes stora intresse råkar vara just kräldjur, speciellt ormar…

På tisdagar 18-20 har jag teater med min underbara teatergrupp. Det är de två bästa timmarna på hela veckan! Idag skrattade vi så mycket att jag kommer ha träningsvärk i käkarna imorgon. Idag kom jag hem en halvtimme efter att vi slutade för att ingen ville gå hem :)

Ett stort tack och all kärlek till er! :*

Imorse vaknade jag av att syrran kom in i rummet. Tydligen hade mitt alarm inte ringt när det skulle, så tur att hon väckte mig! Det blev lite stressigt på morgonen, men jag hann göra mig iordning och äta frukost innan det var dags att åka till skolan.

Nu sitter jag på tåget och försöker ladda upp inför en lång skoldag.

Vi hörs senare!

Kram