Att vi föräldrar vill att våra barn ska utvecklas efter sina förutsättningar och inte hämmas av stereotypa könsroller om hur en kille eller tjej ska vara är inget nytt. Personalen i förskolan och skolan har också under många år försökt motverka traditionella könsroller. Trots det är fortfarande 98 procent av förskollärarna kvinnor. Män begår också fortfarande mer än 90 procent av alla våldsbrott. Så vi har inte lyckats särskilt bra.

Många genusfundamentalister säger nu att om vi bara försöker skapa könsneutrala barn genom att behandla pojkar och flickor exakt lika så löser vi problemet. Vi ska ge dem könsneutrala namn och leksaker, börja använda ordet ”hen”, förbjuda flickor från att klä sig i rosa och välja genuscertifierade förskolor. Förskollärarna ska agera könspoliser, slänga ut dockvrån och avstyra alla typiska kill- och tjejlekar.

Men den strategin kommer inte att lyckas, för kön är inte bara en social konstruktion. Alla skillnader mellan pojkars och flickors beteende beror inte på att vi behandlar flickor och pojkar olika. Den som offentligt vågar ifrågasätta den feministiska genusdoktrinen utsätts för personangrepp, hånas och förlöjligas.

En som haft modet att göra det är Martin Ingvar, professor i klinisk neurovetenskap vid Karolinska institutet. I en statlig utredning konstaterar han att det visst finns genetiska orsaker till skillnader mellan pojkars och flickors beteende.

Hjärnan utvecklas exempelvis olika hos pojkar och flickor. Flickors hjärna är störst när de är tio, elva år, medan pojkars hjärna blir det först senare. Kvinnor har fler förbindelser mellan vänster och höger hjärnhalva. Pojkar och män har mer av hormonet testosteron, en orsak till att de är mer aggressiva och har fler tillfälliga sexuella förbindelser. Flickor som under fosterstadiet fått ovanligt mycket testosteron på grund av en ämnesomsättningsrubbning hos modern är betydligt mer pojkaktiga både i sin lek och i sitt beteende.

Flickor är mer språkligt begåvade än pojkar. De är mer ambitiösa och motiverade och har bättre betyg i alla ämnen utom idrott. Dubbelt så många flickor läser vidare vid universitet och högskola. De har däremot sämre psykisk hälsa, framförallt i tonåren. Förmodligen för att de har en medfödd större sårbarhet.

Vi ska inte göra våld på naturen och försöka skapa könsneutrala barn. Ska de utvecklas optimalt och inte hämmas av biologiska skillnader och stereotypa könsroller ska vi i stället behandla dem olika. Men inte på det traditionella sättet där pojkar att vara tuffa och coola och flickor söta, tysta och snälla.

Vi ska medvetet träna pojkar att bli bättre på att kontrollera sin ilska och inte hävda sig genom att trycka ner andra. Vi behöver motivera dem att ta skolan på större allvar och utveckla sin känslomässiga intelligens och sociala kompetens. Annars kommer många av dem att 20 år senare vara olyckliga, lågutbildade, arbetslösa, frånskilda män.

Vi behöver medvetet lära flickor att tro på sig själva, att våga säga ifrån och ibland tänka lite mer på sig själva. Uppmuntra dem våga satsa, ta risker, men inte ställa så höga krav på sig själva. De måste inte vara snygga, smala, smarta och sexiga för att duga.

Ska vi ge pojkar och flickor lika stor chans att lyckas i livet kan vi inte undervisa dem på samma sätt i skolan. Pojkar är inte lika bra som flickor på att ta ansvar för sitt eget lärande och arbeta på egen hand. De behöver mer lärarledd undervisning i helklass. Med samma pedagogik ökar klyftan ännu mer mellan pojkars och flickors betyg och chanser att lyckas i livet och pojkarna blir de stora förlorare.