Sitter och planerar inför både lägret och andakten jag ska hålla i på fredag ute i Haga. Det går riktigt bra! Men lite konstigt känns det... Har aldrig gjort något sånt här förut. De närmsta jag kommit är att jag har hållit i samlingar på söndagsskolan, men då handlar det ju om barn. På fredag är det ju vuxna jag ska prata till. Äldre människor som gått i kyrkan i hela sitt liv. Som lyssnar med vuxna öron.

Som tur är så har jag ju deras förtroende, de gillar mig. Och jag är ju van att prata inför folk, så det här ska nog gå bra!

"Wake me up when it's all over. When I'm wiser and I'm older."

Syrran bakar supergoda chokladmuffins och jag hänger med henne i köket. Mest för att äta smeten, men också för att vi är ensamma hemma och då brukar vi ha så sjukt kul!

Strax beger vi oss iväg på kalas. Jag har min långkjol på mig idag för det var inte supervarmt när jag klädde på mig + att det syntes regnmoln... Nu skiner dock solen...men jag orkar inte byta om! Jag får väl svettas ihjäl istället...

Har gjort det till en vana att gå upp klockan 10 varje vardag. Inte för att jag inte känner för att sova längre, utan för att The Mentalist sänds varje vardagsmorgon. Har alltid älskat den serien! Och inte för att skryta eller något, men jag har faktiskt blivit riktigt duktig på att gissa vem mördaren är! Kanske ska satsa på att bli polis istället för skådis? ;)

Vad händer idag då? Le girls in the familja ska på kalas. Vår tremänning Hannah fyller 8 år.

Tills vi går dit och överlämnar paket, fikar och träffar släkt ska jag bara fokusera på en sak. Att inte smutsa ner min vita tröja...wish me luck...

Jag är just nu i en period där jag undrar hur mycket värre mitt liv kan bli. Det är mycket just nu som kraschar runtomkring mig, och allt jag kan göra är att titta på. Bara bevaka allt ramla ihop och sen försöka att bygga upp allt igen. Lite som med lego. Man bygger ett högt torn, men sedan faller det ihop. Då har man två val. Att bara lägga undan allt i lådan igen och låta det vara, eller att försöka bygga upp tornet igen. Stadigare och högre.

Jag förundras mer och mer för varje dag att jag orkar stå på mina ben. Att jag orkar le och skratta. Att jag orkar ta mig igenom dagarna. Jag är så otroligt stolt över vilken stark tjej jag blivit. Att utifrån de tidigare nedgångarna skapades en riktig kämpe som knappt kan stava till "ge upp".

Jag är så otroligt tacksam för allt stöd från både vänner och familj. Ni kanske inte vet eller tänker på det själva, men de fina stunderna jag får med er är mer värdefullt än något annat. Jag lever just nu för de mysiga stunderna när man sitter med mamma och morbror Jonas och dricker te. När Oscar glatt ropar mitt namn och kramar mig och när jag sitter och skrattar högt och hysteriskt med en nära vän. När moster Bettan kramar om mig hårt och frågar hur jag mår, och hon vill vet exakt hur jag mår. Inte få ett artigt "jag mår bra, hur mår du?" tillbaka. När jag får ett meddelande från faster Jessica fyllt med hjärtan och när jag får kramar från folk jag älskar. När jag får fika med släktingar och kolla på film med vänner.

Just nu är det det som får mig att kämpa vidare. Det är småsaker, men för stunden får det lov att räcka med minsta lilla positiva grej.